Dagbok med Nurmen lintu

Dagbok och bilder från turnén med Nurmen lintu - Ängens fågel i oktober 2008.
Urpsrungligen publicerad som blogg i Norrbottens-kuriren

Se också Anders Alms blogg

Nurmen Lintu den 6 oktober 2008
Äntligen flyger ängens fågel. Nurmen lintu. Den ord-bild- och ljudföreställning som vi har planerat i flera år. Ja, mycket längre än så om man räknar in de mer än trettio år som Hasse Alatalo har jobbat med att samla de magiska melodier från Tornedalen som tillsammans med Anders Alms bilder är grunden till föreställningen. Anders' bildarkiv innehåller förmodligen det mesta av norrbottnisk historia från de senaste 30 åren. Det spelar ingen roll vilken liten by vi kommer till - Anders har varit där och fotat!

Mikael Segerström har lämnat sina vindkraftverk vind för våg (!) några veckor för att spela med oss. Hasse, Mikael och jag har spelat ihop hur länge som helst men nu har vi också sällskap av två synnerligen innovativa multimusikanter, Lars Paulin på harpa och slagverk, och Ove Hansson på kontrabas och cello. Båda dom här två verkar man kunna släppa ned i vilket musikaliskt sammanhang som helst - och nog skulle dom snabbt hitta på vad dom skulle göra! Peter Fredriksson sköter tekniken. Dessutom jobbar han för två; han är den ende som har körkort för bussen med sitt tunga släp.

Men kånkar grejer och halar kabel gör vi alla solidariskt ... det skulle inte kännas kul om man inte fick vara med och rodda lite själv! Något skulle helt enkelt saknas utan kabelhärvor och tunga lyft.Vi spelar bara på små ställen, men vi reser i den norrbottniska kulturens hjärta. För det är i det mångspråkiga Norrbotten, bortom städer och köpcentra, som man hittar det som är särpräglat. Där svenskt, samiskt och finskt möts finns de egna, de unika uttrycken.

Murjek. Första spelningen. Centralorten vid malmbanan som blev avfolkningsbygd. Mycket som ser ut som minnen från förr. En övervuxen hockeyrink. En tömd kiosk. Vackra, men tomma hus. Men det här är också invandrarland. Tyskar, engelsmän, holländare har köpt hus i trakten ? som på många andra håll på landsbygden. Intrycket av den så kallade glesbygden är dubbelt. Där finns både avfolkning och inflyttning men mest av allt mängder av entusiasm. Det gamla seminariet i Murjek innehåller restaurang, bibliotek, vandrarhem och museum, allt med ett starkt engagemang som drivkraft. På kvällen fylls föreningshuset av folk som vill se vår föreställning. Halva byn verkar vara här. Det motsvarar kanske 40 utsålda föreställningar i Kulturens hus i Luleå. Bara som jämförelse. Dit ska vi den 16 oktober, så vi får väl se...

På kvällen åker vi mot hotell Gästis i Jokkmokk. Där stöter vi ihop med Sofia Jannok som är på turné med ett gäng dansare och på väg mot Arjeplog dagen därpå. Inlandet bubblar tydligen av kultur!

Måndag eftermiddag
Lainio - den 6 oktober 2008

Minnen från en höstresa i Norrbotten:
Svartbyn, Överkalix. Svartbyn stoltserar med Sveriges nordligaste traktormuseum ? ett kulturminne med stor tyngd!

Mattila, Haparanda.
Vi börjar vänja oss med fulla hus på våra föreställningar - fast husen är förstås inte så stora. Och världspressen i form av Haparandabladet och Pohjolan Sanomat är på plats!

Haparanda, nästa dag. Gränsen är en enda stor byggplats, förmodligen till kommunledningars glädje. Sverige och Finland förenas av en jättelik marknadsplats. Haparanda/Torneå har åter blivit vad Olaus Magnus beskrev på 1500-talet: En handelsplats för svear, hälsingar, bottnakarlar, bjarmer, kväner, savolaxare, ryssar och kajaner!

Siknäs, lördag eftermiddag Vi börjar lära känna de verkliga kulturbärarna, ofta kvinnor. Det är dom som helt oegoistiskt jobbar för att sådana här evenemang blir ett under av upplevelser och gemenskap. Det kokas kaffe, lagas mat, bakas bullar och fixas i lokalerna. Och man jobbar hårt med marknadsföringen. Vilket engagemang! Eller kanske passion?

Nattkörning till Pajala i dimma och snöslask. På söndag är det fullt hus i Saittarova. Janne, Erling och Susanne från musikgruppen Jord kommer och lyssnar. Dom har visst mycket speljobb.

Mot Lainio. Det känns långt och vägen är smal. Trots ösregnet och mörkret ser man hur vackert det är. En pytteliten färja går över älven. Det finns ved i bastun som snart är varm. Man hinner resonera mycket när man lever tillsammans med folk dygnet runt - och gärna just i bastun. Till exempel om musik i själva verket till stora delar är en social konstruktion? Hur ofta lyssnar vi till musik helt fördomsfritt? Styrs vårt omdöme av sociala värderingar och koder? Själv minns jag hur vi proggare på 70-talet föraktade ABBA för deras glassiga stil och avfärdade dem som någon sorts billig glamourpop ? utan att egentligen ha lyssnat på musiken.

Men vi kommer överens om att den musik vi gör just nu inte liknar nåt annat och alltså står över alla sociala fördomar! Efter bastun går det utmärkt att bada i Lainio älv, men det är bara Lars som gör det...

Coverband på turné?
Hakkas - den 7 oktober 2008
Föreställningen i Lainio besöktes av dubbelt många personer som det bor i byn. Publiken fick förstärkning i form av en busslast från Kiruna.Lainio är en väldigt kulturell by. Här genomförs Carina Henrikssons operafestival, här bor länskonstnären Lena Ylipää. Och härifrån kommer Shanesbasisten Svante Elfgren.

Allteftersom jag går min morgonpromenad genom byn börjar hundarna skälla på främlingen. Längs stränderna ligger vackra tjärade forsbåtar. Den pyttelilla färjan gör några turer. Bor man vid en älv så har man alltid på nåt sätt kontakt med världsalltet, även i - eller kanske särskilt i Lainio.

Vi lämnar våra stugor, som snabbt fick namnen Ungdomsgården och Äldreboendet. Nu åker vi mot Hakkas. Vi riggar och kopplar och sedan vidtar perioden där man lite oroligt trampar omkring, pysslar med sina instrument, dricker kaffe och känner sig lite allmänt rastlös. Mikael och Lars stämmer sina harpor, nyckelharpa respektive vanlig harpa. Den stora harpan kräver förstås mest jobb, men så är ju Lars förutom allt annat också pianostämmare. Det är många sensträngar som ska klinga rätt. Och Ove går omkring och leverarar rappa vitsar.

Och så jammar vi förstås en stund. Vi är världens bästa coverband, vi kan spela allt från Bob Dylan till Ravels Bolero och Norrbotten NEO. Fast det sista låter kanske mest som tolvtons-SM.

Sveriges Radio spelar in föreställningen. Vi får se vad det blir av det.

Paltkoma och skönsång i Vettasjärvi
Vettasjärvi 8 oktober 2008

Dagen börjar i Gällivare. Det blir kulturturism i dag också. Så jag besöker Gällivare museum ochn stirrar plötsligt rätt in i bilder från vår egen föreställning. Det är Anders bilder från Vettasjärvi som finns i en utställning. Och det är till Vettasjärvi vi är på väg just nu. Anders bloggar för resten också från den här turnén visar det sig; http://www.andersalm.blogspot.com/.

Gällivare lyser med sitt vänligaste ansikte, solen skiner och det pågår kulturfestival. I morgon har vi en ledig kväll, så något evenemang måste vi gå på. Vägen till Vettasjärvi är vacker med höga berg och vida dalar. Jag tänker att de som en gång bebyggde dessa trakter, grundade byarna, måste ha varit företagsamma, uppfinningsrika och oerhört kunniga. Väl framme bjuds vi på en paltbuffé: Fiskpalt, potatispalt och blodpalt. Vi testar naturligtvis alla sorter och paltkoman, den lätt frånvarande inställning till livet som en paltfest kan åstadkomma, hotar. Men den hinner gå över innan föreställningen börjar.Det är inte bara vi som uppträder. Vettasjärvi är sångarnas by. Vi får höra gammal nyårssång, en lokal tradition från Vettasjärvi. Det är oerhört vackert och klingar ålderdomligt, magiskt. En tradition som jag inte hade en aning om.

Mer om fiskpalt och nyårssånger Vettasjärvi

Så här görs Vettasjärvis fiskpalt: Tag fiskens rom, lever, och blod, samt mjöl, salt, ägg och vatten i lämpliga proportioner. Gör små paltar och servera med skirat smör.

Den sång vi fick höra av en grupp från byn var mycket traditionell nyårssång från Vettasjärvi, med rötter åtminstone från 1850-talet. Flera grupper av sångare gick runt i byn kring tolvslaget på nyårsafton. Man hade en försångare som ledde det hela. I husen skulle det vara tyst och släckt och sångarna skulle smyga sig fram. Sedan ställde dom sig först i farstun och sjöng och kunde så småningom bli insläppta och bjudna på något. Blev man inte insläppt kunde det hända att man sjöng en nidvisa i stället.

Aurora borealis

Gällivare - den 9 oktober 2008

Sällan har norrskenet lyst så starkt som i kväll. I Gällivare syntes det visserligen inte bakom lågtflygande skyar, men hördes desto mer. Nej, jag vet att man inte kan höra norrsken. Men man kan höra Arctic light, tjejkören som just i kväll har haft en konsert i Gällivare kyrka. Kul att höra och se en kör med sådan passion, sådant temperament och sceniskt utspel! Björndansen från Kengis lyfter mot norrskenets rymder.

Vindkraft i aktiv byAapua
10 oktober 2008

Den här bloggen blir lite sporadisk på grund av varierande tillgång på bredband. Aapua möter med vindsnurror på ett berg, än så länge en ovanlig syn i Norrbotten. Bygdegården ligger i ett huskomplex som även innesluter en liten affär. Det är en glädjande och ovanlig syn nu för tiden. Här finns också Svenska tornedalingars riksförbunds kontor.Den här resan går mot sitt slut och det finns bara en sak jag inte kommer att sakna: Den vanvettigt tunga lådan med blypundare som vi använder för att säkra stativen. Den är hemsk?Jag har lärt mig så mycket om scenbygge i små lokaler under den här turnén så jag skulle kunna söka jobb som ställningsbyggare. Nästan.I publiken syns musikanten Anders Aasa, också känd som Tornedalens Frank Sinatra.Den lilla lokalen blir fort varm och spelar små spratt med stämningen av våra instrument. Vi har cirka 100 strängar som ska klinga rentSent på kvällen åker vi in mot Övertorneå. Finska sidan badar i ljus, men i Övertorneå är det mörkt?

Juoksengi och resten av världen

Juoksengi - den 11 oktober 2008
Jouksengi ser man hur jorden rör sig. Vid Polcirkelhuset, där vi ska spela, har man med stolpar markerat hur mycket polcirkeln flyttar sig varje år. I Juoksengi är man mitt i världen.Lokalen är vacker men liten, så vi skippar stora ljusriggen och sätter lamporna på mindre stativ. Trots att vi ibland har tänkt att det vore kul att göra föreställningen på stora scener så blir det en särskild, en särskild publikkontakt i de små lokalerna där publiken verkligen lever mitt i det kulturarv vi vill gestalta.

Polcirkelhuset är ytterligare en av de lokaler i byarna som är drivna av stor entusiasm. Det är ett gammalt hus som har flyttats och återuppbyggts, fått bergvärme, bastu och relaxavdelning tack vare ideellt arbete. Vi har stött många sådan ställen under vår turné. Landsbygden avfolkas kanske, men det är drag i byarna!

Världens bästa coverband, vi alltså, utökar innan konserten vår repertoar med kinesiska klanger. Kanske bra att kunna med tanke på en internationell turné. Det är sista spelningen i Tornedalen för den här gången men Nurmen lintu, Ängens fågel, flyger vidare. Murjek, Svartbyn, Siknäs, Saittarova, Lainio, Hakkas, Vettasjärvi, Aapua, Juoksengi och sedan resten av världen!Världsturnén börjar i Kulturens hus i Luleå den 16 oktober. Var den fortsätter får vi se!